Av Anton Hansson, Lunds Universitet
Baltiska issjön 16 000 — 11 700 år sedan
När inlandsisen drog sig norrut över Skandinavien, med början för cirka 16 000 år sedan, bildades en smältvattensjö framför det tillbakadragande istäcket. Issjön hade sitt utlopp genom Öresund och var uppdämd eftersom tröskeln vid Malmö-Köpenhamn låg över världshavets nivå. För cirka 12 000 år sedan hade inlandsisen dragit sig tillbaka till trakten kring berget Billingen (B), mellan Vänern och Vättern, där berget och isen verkade som en damm för issjön. För cirka 11 700 år sedan, när isen drog sig längre norrut på grund av den accelererande avsmältningen öppnades ”dammluckan” och issjön tappades på 25 meter på bara ett fåtal år. Öresund torrlades och ett nytt utlopp bildades genom den mellansvenska sänkan. Precis innan tappningen låg vattennivån vid Haväng ungefär 15 meter över dagens nivå.
Yoldiahavet 11 700-10 800 år sedan
Tappningen av Issjön medförde att stora delar av södra Östersjösänkan torrlades och kusterna i dagens Tyskland, Polen, Danmark, Skåne och Blekinge förflyttades långa sträckor. Salt vatten från Skagerrak och Kattegat kunde till en början ta sig in genom det nya utloppet genom den mellansvenska sänkan, vilket kom att karaktärisera Yoldiahavet, namngett efter den saltkrävande ishavsmusslan Portlandica (Yoldia) Arctica. Vid Haväng kom vattennivån att ligga som lägst cirka 25 meter under dagens nivå och stranden låg då ungefär 3 km längre österut. Så länge utloppet genom den mellansvenska sänkan var djupt nog att transportera vattenmassorna ut till Västerhavet låg Yoldiahavet på samma nivå som Västerhavet. Men den snabba landhöjningen i området gjorde att utloppet grundades upp och en ny dämning av vattenmassorna i Östersjösänkan påbörjades.
Ancylussjön 10 800-10 300 år sedan
Landhöjningen var kraftigare i utloppsområdet än i södra delen av Östersjösänkan, vilket medförde att vattenmassorna tippades söderut. Detta ledde till en kraftig vattennivåstigning (transgression) och de områden som torrlades under Yoldiahavet hamnade återigen under vatten. Ancylussjön är döpt efter sötvattenssnäckan Ancylus fluviatilis (flodhättesnäcka) som vanligen hittas 1 sediment som avsatts vid den här tiden. Vid Haväng innebar transgressionen att strandlinjen förflyttades flera kilometer, från cirka 25 meter under dagens nivå till cirka 5 meter under dagens nivå. Transgressionen varade under ungefär 500 år, och vattennivån steg årligen med ungefär 4 cm. Eftersom allt mer vatten tippades söderut var det dock bara en tidsfråga innan ett nytt, sydligt utlopp skulle aktiveras.
Littorinahavet 10 300 år sedan till i dag
Ett nytt utlopp etablerade sig genom de danska Bälten, vilket innebar att vattennivån återigen sjönk 1 det tidiga Littorinahavet, uppkallat efter snäckan Littorina littorea (vanlig strandsnäcka). Vid Haväng innebar det nya utloppet att vattennivån sjönk till cirka 10 meter under dagens nivå. Med början för cirka 9 000 år sedan steg världshaven snabbare än den lokala landhöjningen vilket innebar att Littorinahavet började stiga. Öresund öppnades upp igen för cirka 8 500 år sedan och när världshavets vattennivå stabiliserats för cirka 6 000 år sedan, då inlandsisarna slutligen smält bort, var vattennivån vid Haväng cirka 4 meter över dagens nivå. Sedan dess har den fortsatt pågående landhöjningen gjort att Östersjön långsamt sänkts ned till dagens nivå.
Strandförskjutning
Kurvan i figuren visar strandlinjens läge jämfört med dagens strandlinje (den streckade linjen). Kurvan ovan visar strandlinjen från Blekinge, där forskningen på Östersjöns nivåer har en lång historia, men skiljer sig endast marginellt från Havängsområdet. Under de perioder då den bla strandlinjekurvan är ovanför 0-nivån var havsnivån högre än idag och under de perioder då kurvan ligger under 0-nivån var havsnivån lägre än idag. Det är vid dessa perioder undervattenslandskapet vid Haväng bildades.