Miljön i Haväng och Verkeån

Av Anton Hansson, Lunds Universitet 

Haväng för 10 500 år sedan

Innan den Baltiska issjöns tappning låg strandlinjen ca 15 meter över dagens läge, men den kuperade terrängen gjorde att stranden låg ungefär där den ligger idag. Efter issjöns tappning förflyttades stranden cirka 3 kilometer längre österut. Den gamla sjöbottnen var till en början bar, men ganska snart började djur och växter att leva där. Analyser av pollenkorn provtagna från en borrkärna i den gamla åfåran visar att en tallskog med inslag av bland annat björk, vide och älggräs växte på platsen. De trädstammar som har tagits upp från havsbottnen vittnar om att tallskogen varit rätt så gles. Även fynden av uroxben visar att träden inte kan ha stått väldigt tätt, annars hade dessa stora djur helt enkelt inte fått plats i terrängen. Störningar i trädens ringmönster visar på skador som träden drabbades av under deras levnad. Skador som uppstår i början av trädens liv härstammar oftast från hjortar som fejar sina horn mot de små stammarna. Några träd har skador som uppstått i vuxen ålder, men hur dessa skador har uppkommit är mindre säkert. Det kan ha varit både människor och större djur som varit framme.
Verkeån, som vid den här tidpunkten var upp till 50 meter bred, rann genom landskapet på sin väg till havet. Fynd av bäverben i ån tyder på att ån var uppdämd och att våtmarker och dammar fanns längs med åns väg. De olika arterna av kiselalger, eller diatoméer som de ocksa kallas, som undersökts i borrkärnorna från Verkeån krävde sött, långsamt rinnande och närmegsrikt vatten för att kunna överleva, vilket tillsammans med fynden av bäverben och sötvattenssnäckor från sedimenten ger en samstämmig bild av miljön i ån. Pollenkorn från vattenväxten Hårslinga visar att vattendjupet inte var mer än cirka 1 meter djupt.

Träden som hämtats från havsbottnen har använts för att förstå exakt vid vilken tidpunkt och hur snabbt den så kallade ancylustransgressionen skedde. Ancylustransgressionen heter den vattennivåstigning i södra Östersjön som kom sig av att Östersjöns utlopp i Mellansverige grundades upp på grund av den kraftiga landhöjningen. Detta fick till följd att Östersjöns vattenmassor tippades söderut. Dykningar på undervattenslandskapets ytterområde genomfördes för att försöka hitta de djupast stående, rotfasta, stubbarna. Den djupaste stubben hittades på nästan 21 meters djup vilket innebär att havsnivån som lägst legat på cirka 25 meters djup. Detta baseras på att tallarna behöver stå minst 2-3 meter över vattennivån för att överleva. Stubben levde för ungefär 10 800 år sedan. För att kunna bestämma hur snabbt havet steg provtogs nio rotfasta stubbar på olika djup, med hypotesen att de djupast stående träden dränktes först. Alla stubbar daterades och resultatet visar på en väldigt snabb stigning som pågick ungefär fram till 10 300 år sedan, då vattenytan var cirka 5 meter lägre än idag. På dessa 500 år steg vattennivån totalt med 20 meter eller 4 cm per år, vilket kan jämföras med dagens globala havsnivåstigning på cirka 3 mm per år.

Strandförskjutningen vid Haväng

Haväng för 9 000 år sedan

För cirka 9000 år sedan hade den värmeperiod vi fortfarande lever i etablerat sig fullt ut och klimatet hade skiftat från relativt kallt och fuktigt till mera torrt och varmt. Vid Haväng växte nu en blandad skog där främst tall trivdes på de sandiga markerna, men här fanns också al och björk vid Verkeåns strandkanter. Analysen av pollenkorn från en borrkärna hämtad från en drygt tre meter tjock sedimentbank i undervattenslandskapet visar också att området var öppet med mycket gräs och buskar. Däremot finns inga trädstubbar bevarade på havsbottnen från den här tiden, utan alla träd härstammar från den äldre Ancylustiden. Rester av ben och horn från kronhjort och älg visar att dessa fanns i närområdet. Inga uroxeben har hittats från den här tiden, vilket dels tyder på att skogen nu var för tät och att jakttrycket hade decimerat uroxstammen. Uroxen försvann helt från Sydsverige för cirka 8 000 år sedan.
Formen på de sedimentbankar som finns på havsbottnen visar att Verkeåns mynningsområde bestod av en stor bassäng. Sedimentbankarna består av gyttja, som bildas då organiskt material sjunker ner på botten och lagras där. För att materialet ska sjunka till botten måste vattnet vara nästan helt stillastående. Därför dras slutsatsen att Verkeåns mynningsområde utvecklats till en lagun med ett utlopp till Hanöbukten. Lagunen var näringsrik och hade en extrem produktion av organiskt material. Varje år bildades I cm gyttja på bottnen, vilket är ungefär 100 gånger mer än normal takt i svenska sjöar. Analysen av kiselalgerna visar att vattnet i lagunen var sött men att det fanns ett litet, men konstant, inslag av bräckt vatten i bassängen, vilket visar att salt vatten kunde ta sig in i Östersjön genom de Danska bälten långt innan Öresund öppnades.

Havsnivån låg vid den här tiden som lägst cirka 10 meter under dagens nivå. För nästan 9 000 år sedan började vattnet i Littorinahavet att stiga på grund av att den globala havsnivån steg snabbare än den lokala landhöjningen, vilket ledde till att lagunen sakta blev mindre då strandlinjen flyttade sig västerut. I borrkärnans övre del syns en minskad mängd pollen och en förändrad sammansättning av olika ämnen (till exempel järn, kisel, klor och aluminium) i gyttjan vilket visar att lagunen blev kraftigt störd av havsnivåhöjningen vilket förändrade förutsättningarna i bassängen. För ungefär 8 000 år sedan nådde Littorinahavet dagens vattennivå och fortsatte att stiga i ytterligare 2 000 år. Som högst nådde Littorinahavet 4 meter över dagens nivå, vilket innebär att Verkeåns dalgång under en tid var en skyddad vik som nådde åtminstone så långt in som Öradekaren och Lindgrens länga. En undersökning av sedimenten vid hagen mellan Lindgrens länga och Öradekaren visar att platsen varit en liten sjö, bildad någon gång efter att inlandsisen lämnat området. Sjön har tidvis varit i kontakt med Verkeån, och blev slutligen en del av den ovan nämnda viken. Dateringar av sedimenten visar att platsen blev torrlagd för 6 000 år sedan, då vattnet drog sig tillbaka österut.

Ett tvärsnitt av Verkeån strax utanför dagens kustlinje