Människorna vid Haväng | Havängs Museiförening

Av Anton Hansson, Lunds Universitet

Fynden från de första invånarna

Undervattenslandskapet vid Haväng fanns i ungefär 3 000 år vilket ger oss en unik möjlighet att förstå hur människorna vid kusten bodde och hur deras levnadssätt förändrades under de första årtusendena efter istiden. Ytterligare en orsak till Havängs unika stenålderspotential är att fynden är extremt välbevarade. Under vatten, precis som i mossar, bevaras organiskt material som trä, ben och horn. Vid Haväng är det i bankarna av gyttja som de arkeologiska fynden har bevarats och det är när bankarna eroderats som de arkeologiska fynden har blottats och hittats.
Bilden av hur de tidiga stenåldersmänniskorna levde har historiskt sett varit skev då inlandsboplatserna har varit starkt överrepresenterade. Det har gett bilden av ett skogsfolk som livnärt sig på jakt och fiske vid insjöar. När vi nu även börjar undersöka kustboplatserna, som ligger under dagens havsyta, har bilden av dessa människor nyanserats. Det är vid ämynningar så som vid Verkeån som det gar att finna rester av större boplatsområden. Det är viktigt att poängtera att undervattenslandskapet består av den forna Verkeåns bottensediment och de föremål som har hamnat i ån, och i regel har inget av den kringliggande marken, där boplatserna låg, bevarats.
De äldsta arkeologiska fynden från Haväng är mellan 11 000 och 10 000 år gamla. Det rör sig om uroxeben från flera individer, ett horn från en kronhjort, ett bäverben samt ett litet antal stenverktyg. Dessutom har två trädstammar på botten visat tecken på mänsklig påverkan.
Dessa fynd har nästan uteslutande gjorts påområden som ligger djupare än 10 meter.

Stubbe En rotfast stubbe som står på nästan 20 stubbe meters djup har en stam som delar sig några decimeter ovan bottnen för att sedan gå ihop igen. Trädet har möjligen blivit skadat med flit av människan för att få trädet att bilda ved med hög halt av kåda som sedan använts till bloss och stickor.

Bränd tallstam En tallstam som låg på 18 meters djup är bränd inifrån och har formen av ett tråg. Vi kan inte säkert veta, men stammen kan ha använts som en stockbrand, och fungera både som värmekälla och som vägledning vid t. ex. nattfiske.

Fynd av uroxeben har gjorts på flera platser i undervattenslandskapet. Fynden består av ett Ben av ko mellanfotsben från en vuxen ko där benet har spår från när skinnet togs loss från benet (bild till vänster), en ryggkota från en stor tjur med tydliga slaktmärken (bild till höger) Tjurkota samt ett mellanfotsben från en ko med tydliga slaktmärken. Flera ben från en bäverindivid hittades på 15 meters djup, intill ryggkotan från uroxtjuren. Benen har förutom slaktmärken även bitmärken, troligtvis från en hund. Ett kronhjortshorn har hittats på 6 meters djup och har skador som tyder på att hornet har använts vid redskapstillverkning.

Människorna vid Havängslagunen

Flera arkeologiska fynd från tidig Littorimatid (ungefär 9 000-8 000 år sedan), har upptäckts 1 undervattenlandskapets inre del, ner till ungefär 10 meters djup. Fynden består av ben och horn från älg och rådjur, stickor och bloss av trä, hasselnötsskal och ett flertal fiskfällor. Två fynd sticker ut bland dessa: hornet av älg och fiskfällorna.

Älghornet

Lerbank med hacka Älghornet har bearbetats till en stor hacka och är 8 700 år gammal. Hackan hittades efter att en storm skadat en gyttjebank och blottat innanmätet där hackan låg inbäddad. Hackan är cirka 20 cm lång, men spetsen är bruten. Hackan är ornerad och blankpolerad med ett runt skafthål lagom stort för en hasselkäpp. Ornamentiken består av 27 enkla streck på rad och därunder tre Hacka rader med streckpar, och liknar inte den ornamentik som ibland syns på andra större benföremål från den här tidpunkten. I skafthålet syns även en spricka i hackan som förmodligen är anledningen till att den slängts i vattnet. Vad hackan har använts till är oklart, men formen och slagmärkena på änden visar att det är bruksföremål. Kanske har den använts till att underhålla och rensa fiskfällorna. Hackan i sig är unik, endast ett fåtal liknande exempel från västkusten och Norge finns, men då rör det sig om stenhackor.

Fiskfällorna

Åtta stycken stationära fiskfällor har hittats inom det inre området av undervattenlandskapet. Fiskfällorna är gjorda av hasselkäppar som har byggt upp både stängsel, pålverk och få fiskfälla ngststrutar och var utsatta nära den forna lagunstranden. Tva av fällorna har kol-14-daterats till mellan 9 000 och 8 500 år sedan. Stängslen var flera meter långa och idag ligger resterna inbäddade i sediment på toppen av gyttjebankarna.

Fiskfällorna är de äldsta kända i norra Europa, till exempel flera tusen år äldre än de många fynd av liknande fällor som gjorts i Danmark.

Från årliga besökare till bofasta fiskare

Med hjälp av de arkeologiska fynden och den geologiska kunskapen om platsen kan vi skapa oss en bild över hur människan i Havängsområdet levde under Mesolitikum. De första spåren av människorna vid Verkeåns mynning, ungefär 11 000 år gamla, visar att de var en grupp som livnärde sig på jakt av större landlevande djur som kronhjort och uroxe. Fynden av benen och hornen i ån är tolkade som utkastlager, en slags stenålderssoptipp där människan slängt sitt skräp i ån. Detta innebär också att boplatsen troligen bara låg någon meter från åkanten. Det finns inga lämningar som visar på fiske, men det troliga är att även de tidiga Havängsborna nyttjade åns fisk. Dessa människor var inte bofasta vid Haväng, men återkom säkerligen årligen till samma plats.
Efter den stora vattennivåhöjningen under Ancylusperioden, för ungefär 9000 år sedan, blir bilden av Havängs invånare en annan. Trots att jakten på land fortsätter så verkar nu fisket vara den viktigaste födokällan. Fiskefällorna, som vid den här tiden var utsatta i Verkeåns mynningsområde, kunde fånga stora mängder lekande och passerande fisk som kunde ge mat åt en stor grupp människor. Dessa permanenta fiskfällor, som krävde ett visst underhåll, visar att människorna förmodligen uppehöll sig stora delar av året vid Haväng, betydligt längre än tidigare. Vissa delar av gruppen kanske bodde här året om.
Som flera av fynden visar så var människorna vid Haväng beroende av skogen. De behövde hasselkäppar till fiskfällorna och ved till sina stickor, bloss och eldstäder.
Skadorna på några av tallarna tyder på planerad och relativt storskalig produktion av tjärvedsbloss. Hasseln var inte bara viktig för redskapsbyggande utan även för sina näringsrika nötter, som var en viktig del av stenålderskosten. Man måste därför tänka sig att redan för ungefär 10 000 år sedan hade människan avancerade metoder för att främja de växter de var beroende av, flera tusen år innan de första riktiga bönderna kom till södra Skandinavien.

Var hittades de arkeologiska fynden?