Gladan, eller den röda gladan som den egentligen heter till skillnad från den sällsynta bruna gladan, utgör ett spektakulärt inslag i Havängsområdets miljö. Den utnyttjar skickligt vindarna till att glida fram, ofta lågt över backarna spanande efter något ätbart på marken. De långa smala vingarna och den tydligt urnupna stjärten som den vrider och böjer är de mest karakteristiska kännetecknen.
Gladan som är Skånes landskapsfågel och Tomelillas kommunvapen förekommer numera inte bara i Skåne utan också i flera angränsande landskap. Under 1960- och 1970–talen var gladan praktiskt taget helt försvunnen från Sverige beroende både på förföljelse och på miljögifter i jordbruket som spreds i näringskedjorna. När bägge dessa hot minskade och samtidigt en viss stödutfordring skedde - framför allt i trakten av Tomelilla - ökade beståndet snabbt. En hel del glador övervintrar idag i Skåne, många av dem i Fyledalen. Idag beräknas över 2000 par häcka i Skåne.
Gladan livnär sig på allehanda djur alltifrån större insekter till grodor, fågelungar och sorkar. Döda djur utgör en stor del av föda; Ibland kan man se glador spana efter trafikdödade djur längs större vägar. Boet bygger den av kvistar och grenar i höga träd ofta tar den över bon gjorda av andra rovfåglar.
En som i många år njutit av att se gladans flykt över backarna kring Haväng är Agne Brogårdh på Stigalund. Agne menar att det är gladan som Michael Wiehe och Björn Afzelius besjunger i visan ”Mitt hjärtas fågel”:
Då flyger mitt hjärtas fågel.
Då stiger den upp mot skyn.
Då svävar den över markerna,
och högt över skogens bryn.
HR