Marken ovanför Stenören var före enskiftet, 1827, samfälld mark som användes som bete och kallades för Ravlunda lund. Vid enskiftet övergick ägandet till Christinehofs fidei- kommiss. Den sammanlades då med gården Raflunda lund eller som den också kallades Stigelund. Idag kallar vi denna gård för Stigelund och det liknar det namn som gården hade på den danska tiden, Stillundt. 1980 köpte Stiftelsen för Skånes Fritidsområden marken mellan Vitemölla och Haväng. År 1987 köpte Agne Brogårdh gården med tillhörande mark av stiftelsen.
Stigelund brukas av Agne och hans son Bengt som är femte och sjätte generation av familjen Brogårdh på Stigelund. Uppfödning av kor är huvudsysselsättningen för gården. Den magra och kalkrika marken nyttjas till bete. Marken som Stigelund brukar sträcker sig idag från gården Kumla, strax norr om Vitemölla, till Skepparpsån. Totalt är det en areal om 200 hektar, som brukas. En del ägs av Stiftelsen för Skånes Fritidsområden och resten av familjen Brogårdh. Genom att marken betas av de cirka 100 korna hålls den öppen och fri från sly.
I skrivande stund - november 2007 - är det en mycket vacker hedmark i norr och en en öppen, karaktärsfull barrskog med inslag av lövträd och buskar i söder. Ravinen längs Klammersbäck är en fantastisk naturupplevelse inte minst om våren.
Alla vi som vistas i de här markerna är tacksamma att Stigelund är en levande gård som drivs i samspel med naturen.
– Betesdjuren gör att folk kan njuta av en fantastisk flora och fauna. Här är en vidunderlig utsikt över Hanöbukten från backarna nordost om Stigelund. Mellan gården och Stenören fanns det en skjutbana, under åren 1901 till 1910. Skjutbanan tillhörde Albo Skytteförening. Man kan fortfarande se en liten kulle ute i betesmarken som utgjorde kulfånget på skjutbanan.
– Strax söder om Klammersbäck fanns det på 1860-talet ett tegelbruk med tre ugnar, som drevs av lantbrukaren på Stigelund som också var tegelmästare. Liksom det betydligt äldre tegelbruket söder om Verkeån så hade man lagt dem där det fanns tillgång till allt man behövde; lera, sand, ved och vatten, berättar Agne Brogårdh.