November 2013

November i Haväng, 2013
Ur österlensk kokbok ”Murresill och snurreduppa” om ål, fisk och sill.

ÅLAGILLE

Ålafiskare Nils Gunnar Nilsson berättar följande:

Det var bara manfolk på gillena förr. Man åt, drack och drog historier. Gillena kunde börja redan på eftermiddagen. Ungefär 1 kg ål och 1 liter brännvin per man gick åt. Kokt och stekt ål hörde till. Den lagades i boden. De hämtade ofta havsvatten att koka ålen i. Eller också stektes den lagd i ringar på järn. Med bara salt och peppar på. Järnet sattes på bordet och ålen klipptes i bitar. Spadet åts till. Kavring och potatis.

Man drack en snaps för varje ålaben och la sen ålabenen i ring runt tallriken. Det blev ofta 2 ringar ben på tallriken och dessutom ett kryss i mitten. Det skulle vara ett sorts mandomsprov.

Om där blev någon stek ål över, åt man den framåt nattkröken, kall, som vickning. En del kunde till sist dricka det goda spadet av den kokta ålen.

”Enligt andra finns ålagillen och riktiga ålagillen. Ett riktigt ålagille är när en samling karlar i skymningen går in i en ålabod för att äta ål och kommer ut därifrån i gryningen och ingen vet vad som hänt där inne. Inte ens de som varit med.”

Anders Österling

Hästen på högsta kullen
står som en svart staty,
fåren med regn i ullen
bräka kring Vitaby.

Skymningen utan stjärnor
mumla sin mollmusik,
ensliga båtlanternor
gunga till sjöss från Vik.

Kusten med fiskepålar
möter nu fot för fot
havet, som tungt av ålar
mörknar till midnattsblot.